Infrastruktur Del 1: Tjugo timmar till cutover. Noll rader kod för hand.

WordPress gjorde sitt jobb. Sidorna serverades snabbt ur cachen, backuperna snurrade och adminpanelen var precis som vanligt. Det var inget som var trasigt. Problemet var hur allting lagrades: sajtens hela tillstånd låg låst i en MySQL-databas, gömt bakom ett gränssnitt byggt för en människa med datormus.

Visst kan en AI klicka sig igenom en adminpanel. Men den kan inte överblicka hela sajten på en gång. Den kan inte spotta ur sig en diff som visar exakt vad en ändring innebär innan den sparas. Och den kan absolut inte föreslå en ändring som en människa i lugn och ro granskar innan den går live. Allt det där man tar för givet i ett kodrepo försvinner i en databas bakom en inloggningsskärm.

Det fanns fler irritationsmoment. Varje gång vi behövde en egen komponent blev det en kamp mot temat, i stället för att bygga med det. Sajten fanns bara på engelska, och att bygga svensk synlighet i sök kräver att varje sida finns på svenska också. I en adminpanel betyder det dubbelt handarbete och texter som sakta men säkert glider isär över tid.

Men i slutändan var det databasen som fällde avgörandet.

Målet för migreringen gick att koka ner till en enda mening: sajtens hela tillstånd ska ligga i textfiler. När allt ligger i filer kan en agent läsa allt och ändra vad som helst. Varje ändring blir en tydlig diff som en människa kan godkänna innan den publiceras. Migreringen handlade därför mindre om att lämna WordPress, och mer om att hitta ett format där en AI faktiskt kan göra sitt jobb.

Tvåspråkigheten, som var en evig stötesten i WordPress, löste vi med en enkel namnkonvention. Svenskan bor i roten av filsystemet, engelskan ligger under /en/, och sidorna knyts ihop genom att de har exakt samma filnamn på båda språken.

Byggprocessen letar upp de här paren och genererar hreflang-länkarna — alltså märkningen som talar om för Google vilka sidor som hör ihop — och sitemapen speglar samma struktur. För sökmotorerna ser svenskan och engelskan ut som en och samma sajt.

En del av detta löser vi med typning. Textsnuttarna i gränssnittet ligger i två ordböcker, där den engelska ordboken är typad mot den svenskas nycklar. Glömmer någon en översättning blir det ett typfel och bygget stannar. Resten hanterar vi via en enkel arbetsregel som AI-modellen fått lära sig: när vi ändrar en svensk sida, ska den engelska uppdateras i samma commit. Allt granskas som en enda diff.

På startsidan ligger en nyhetssektion som hämtar sina data från min systersajt techbyjohan när sajten byggs. Tittar man i koden hittar man en kommentar som lätt skulle kunna tolkas som lathet:

// Deliberately no fallback: if the feed is broken the build fails and the
// previously published version stays live.

Vi byggde med flit inte in någon reservlösning. Om RSS-flödet går ner stannar hela bygget. Eftersom servern väntar in ett grönt bygge innan den publicerar något, innebär det att den gamla, fungerande versionen ligger kvar orörd. Det är mycket bättre än att sajten obemärkt laddar upp en tom nyhetssektion och publicerar den för världen.

Och eftersom källkoden inte ändras bara för att ett nytt nyhetsbrev går ut, har vi ett schemalagt tvångsbygge varje morgon klockan 05:30. Sajten är med andra ord dynamisk en minut om dygnet, och statisk resten av tiden.

Koden är nästan uteslutande skriven av Claude Fable 5, medan OpenAI:s GPT-5.6 Sol användes för granskning. Min roll var att skriva prompterna, läsa igenom varje diff, testa resultatet på riktiga enheter och fatta de faktiska besluten. AI:n migrerade sajten och byggde infrastrukturen, men den skrev inte texterna — de är våra egna.

Estetiken är också resultatet av mänskliga beslut. Modellerna fick en tydlig riktning inspirerad av Dieter Rams och Apple. Det allra första designutkastet, som hämtade inspiration från diverse AI-startups, åkte i papperskorgen direkt för att det kändes för barnsligt. Sidhuvudena jämfördes med Apples och fick omdömet "Ours are a mess", vilket drog i gång en ordentlig städrunda över hela sajten. Vi matade modellerna med referenser och begrepp tills designen satt där den skulle.

Men om man tittar i historiken är den vanligaste mänskliga insatsen faktiskt varken prompten eller koden. Det är strykningen. En hel sektion på startsidan plockades bort för att "vi nämner ju redan vad vi gör under 01, det räcker kanske?". Nyhetskorten trimmades på onödiga etiketter. Ett sökord offrades för att texten blev för styltig: "det ser inte klokt ut, då skippar jag hellre den träffen". Och när AI:n genererade en serie tekniska illustrationer strök vi alla utom en. "Remove the rest, that one is good and strong enough." Modeller gillar att lägga till saker. Människans roll är ofta att dra ifrån.

När vi körde fast var det verkligheten som fick fälla avgörandet. Den 11 juli lade vi ett femtontal commits på att försöka få till rätt färg bakom Safaris verktygsfält på iPhone. Allt testades mot en fysisk telefon, och vi gav till slut upp försöken att överlista webbläsaren. Beslutet blev i stället: "you know what let's simplify. let's remove the line".

Mörkt läge föddes på ungefär samma sätt. En kväll när jag testade sajten hittade jag tre buggar — loggan och några knappar tappade färg. Det visade sig att det var webbläsartillägget Dark Reader som hade försökt rita om sajten på eget bevåg. Den första tanken var att blockera tillägget, men svaret blev i stället "jag vill ha dark mode". Dygnet senare hade sajten ett riktigt, inbyggt mörkt tema — delvis för att Dark Readers improviserade färgpalett faktiskt såg riktigt bra ut om man bara rensade bort misstagen. Modellerna byggde mekaniken; människan bestämde vad som skulle vara kvar.

Git-loggen är ett facit på hur det här samarbetet ser ut i praktiken. Under den mest intensiva dagen gjorde vi 36 commits. Fem av dem skedde under en och samma minut, och tre ändringar rullades tillbaka i sin helhet. Det är korta loopar, små diffar, och ett arbetssätt där man vågar göra fel för att det går så fort att backa bandet.